Arvet efter Reinfeldts humanitära stormakt har skadat moderaterna

och är den främsta anledningen till Anna Kinberg Batras avgång. Den politiskt falske Fredrik Reinfeldt passade på att binda upp sitt parti genom att han genomförde DÖ-överenskommelsen mellan Alliansen, s och mp innan Kinberg Batra valdes till partiledare.
Det är troligen Reinfeldts-falangen, som drömmer om partiets glansdagar med öppna famnens politik och öppna gränser, som är den hårda, organiserande kärnan i upproret mot Kinberg.
Är det så går både moderaterna och vårt land en olycksbådande framtid till mötes med ökad invandring. Som backas upp av av nästan alla medier.
Centern med Annie Lööf i spetsen har hittills gått fram uteslutande på att inte bryta det politiska dödläget genom att vägra tala med sd i riksdagen. Vilket gjort henne till medias kelgris.
Genom att massinvandringens oerhört negativa följder blir mer och mer uppenbara för var dag som går kommer bl a centern på lite sikt att straffas för detta. Det är också en helt ohållbar politik som moderaterna nu tycks välja genom att närma sig de rödgröna i migrationspolitiken.
Ska bli ytterst intressant att se vad de moderata ombuden anser om detta på partiets extrastämma.

Rune Lanestrand

Statlig myndighet hjälper andra länder spionera på Sverige.

USA, Ryssland och andra länder kan drastiskt minska sin spionpersonal på ambassaderna. För det otänkbara har hänt.
Transportstyrelsen har med regeringens goda minne utlämnat ytterst hemligt material om försvaret, säkerhetspolisen, namn på stridspiloter och t o m det svenska kontraspionaget.
Alla dessa uppgifter finns i cyberrymden sedan Trafiksäkerhetsverket gjort en  IT-upphandling av IBM där icke säkerhetskontrollerad personal i Östeuropa fått ansvar för Transportstyrelsens databas. Även med information om alla fordon i Sverige – även polisens och militärens.
Däremot har regeringen varit duktiga på att hemlighålla denna spionaffär som inte på minsta sätt kan jämföras med vad enskilda spioner som Stig Wennerström och Sture Bergling åstadkom för skada på svensk försvar.
Om inte Alliansen nu kräver regeringens avgång vad ska då hända för ett misstroendevotum? IT-skandalen som gett internationellt eko är ännu bara i sin linda. Det kommer säkert att framkomma ytterligare häpnadsväckande detaljer.
Frågan är om inte Alliansen har varit informerad genom DÖ-partiernas hemlighållna interna samtalsgrupp. För trots lite skrammel så har Alliansen bara använt hartassen. Och Alliansens politiska joker, centerns partiledare Annie Lööf ligger oroväckande lågt.

Rune Lanestrand

Annie Lööfs uppblåsta centerballong

som inte minst public service pumpat upp till bristningsgränsen punkterades effektivt i söndagens partiledardebatt. Först talade hon vitt och brett om hur mycket hon ville satsa på polis och rättsväsende. Sedan visade det sig i debatten att hon i riksdagen röstat emot förslag på sådan förstärkning.
Sedan dundrade hon på och slog fast att Stefan Löfven till varje pris måste bort. Vilket lät väldigt ihåligt då den möjligheten funnits redan från det den rödgröna regeringen tillträtt. På frågan hur det ska gå till utan sd blev hon först försvarslös. Sedan hon samlat sig sa Lööf att det ska alliansen göra. För efter valet har alliansen en majoritet som kan avsätta Löfven.
När Jimmie Åkesson undrade om hon tycker att det lutar åt en egen majoritet för alliansen upprepade hon bara sitt mantra om att alliansen får majoritet i riksdagsvalet.
Sällan har en partiledare via en enkel fråga så brutalt avslöjats som en pratkvarn utan förankring i verkligheten.
Trots medias fjäsk och okritiska uppbackning har centerns uppgång brutits i takt med att fler inser att Lööf och centern är opålitlig och att hennes vändning under galgen bara är taktiskt munväder. Och att hon fortfarande vill ha fortsatt stor invandring i likhet med mp,v, ssu och vänsterfalangen inom s. Även om hon inte längre talar om att Sverige kan ta emot  30 miljoner som hon gjorde 2014.

Rune Lanestrand

Tack för alla gratulationer och uppmuntran

på facebook till fortsatt granskning av den korrupta överheten, inlägg om odling, gifterna i jordbruket, GMO och mycket annat. Kort sagt med fingrarna i myllan och med lera på stövlarna dela med mig av mina erfarenheter från politik, redaktioner, byråkrati och försöka hålla lite koll på vart Sverige är på väg. Det senare är jag ytterst bekymrad över.
Häromdagen när inrikesminister Anders Ygeman besökte den till våld och mord förlorade staden Malmö, nådde det politiska hyckleriet nya höjder, när han i sin desperation försökte dölja sitt eget ansvar genom att peka finger.
– Du är medansvarig för grov organiserad brottslighet om du: handlar spriten på närlivs, åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen.
Visst, alla har ett personligt ansvar. Men vem bär huvudansvaret för den sorgliga och förtvivlade situationen i Malmö och runt om på många ställen i Sverige. För att vara konkret. Vem bär ansvaret för att Elektrikerfirman Högs EL efter den sista dödsskjutningen vägrar jobba i Malmö pga våldet? Den frågan ställer aldrig en av elitens främsta vapendragaren i public service Anna Hedenmo i Agenda.
Jo. ansvaret bär inte polisen utan i högsta grad Anders Ygeman och de oansvariga politiker som öppnade gränserna på vid gavel, utan minsta kontroll och med löfte om höga bidrag. Centerledaren Annie Lööf tyckte då att Sverige gott kunde ta emot 30 miljoner flyktingar. (Hur dum får man vara.)
Nu har effekten av Reinfeldts ”öppna dörrens politik” blivit så ohållbar att moderatledaren Anna Kinberg Batra tvingas föreslå fredade zoner när det hotas och säljs droger öppet på skolgårdar och utanför sjukhus.
Hade vi haft ansvariga politiker som var rädda om vårt land skulle den fredade zonen slagits kring Sverige så man från början kunnat stoppat islamister och kriminella ligor som i dag gör livet osäkert och farligt på många fler orter än i Malmö.

Rune Lanestrand

Centerstämman i Falun fortsätter tydligen partiets farliga vandring

för  medlemskap i NATO. Okritiskt uppbackade av de stora medierna som efter flera år av återkommande propagandainslag för NATO förnöjt konstaterar att opinionen blir allt mer positiv till ett svenskt medlemskap i NATO.
Svt:s Margit Silberstein som svek sin roll som journalist och öppet propagerade för valet av Annie Lööf till ordförandeposten i centern är  förstås på plats. Stämman har knappt öppnats innan hon slår fast att ombuden kommer att rösta ja till NATO.
Stureplanscentern har nu lyckats skrämma bort de flesta traditionella centerväljarna som höll hårt på partiets tradition att alliansfrihet och diplomati skulle leda Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Det gav också fred i 200 år. Inte vapen.
Den politiken var självklar och ett hedersmärke för partiet när bondeinslaget var starkt. Innan stekarna från Stureplan med Fredrik Federley i spetsen tog befälet och centern aktivt bytte ut partikärnan av eftertänksamma medlemmar från landsbygden mot fartblinda, nyliberala storstadskarriärister.
Tar centerstämman beslut om NATO – medlemskap ökar spänningen i Nordeuropa och risken för ett krig mellan USA och Ryssland. I dag mer än någonsin, med den rysskräck som medierna sprider, behövs Sverige i stället som medlare mellan USA och Ryssland.
Så gick det till när media valde Annie Lööf till centerledare.
Rune Lanestrand
Tidigare pol redaktör för Älvsborgs-Posten (c)

Jimmy Åkesson

var inte nådig när han i sitt Almedalstal gick till storms mot den misslyckade migrationspolitiken, IS och DÖ-partierna som bildat den odemokratiska Decemberöverenskommelsen.
Med ständigt ökande opinionssiffror och en majoritet av svenska folket som ogillar att oppositionen klavbundet sig i minst fyra år genom den olycksaliga DÖ kunde Åkesson gå ut så hårt. Ett läge som skapats av 7-kövern genom sitt försök att tysta ner kritiken mot den vanskötta migrationspolitiken.
Jag undrar hur partiledarna i 7- klövern känner sig när de generat står där med  shortsen nerdragna på smalbenen? Deras protester var tama och saknade geist. Kanske skäms de över Decemberkuppen? Eller kanske hade de försökt trösta sig över sd:s framgångar med att titta lite för djupt i champagneglasen kvällen innan. Eller var det hettan.
Det mest träffande kritiken mot sina partiledarkollegor var angreppet på major Jan Björklund som har gjort fp till ett enfrågeparti för medlemskap i Nato, Nato, Nato.

Rune Lanestrand

Media lyfte och släppte Åsa Romson

Åsa Romson är ytterligare ett exempel på politiker som hårdlanserats av media men som sedan inte håller måttet. Påminner lite om Håkan Juholt med den skillnaden att han saboterades av den hårda betongkärnan i s-partiet som nu sitter vid makten.
Annie Lööf lanserades också av media och höll på att sänka centerpartiet. Och tappade i senaste valet. Utan minsta konkurrensen bland partiledarna inom Alliansen lyckas hon hålla sig kvar.
Att medierna har så stor makt och vilka de släpper fram har utan tvekan lett till allt lägre kompetens i politikerkåren. Ibland rena sandlådan. De eftertänksamma och de som verkligen brinner för miljön tycks bli allt färre i riksdag och regering.

Rune Lanestrand

Solveig Ternströms memoarer – Får man tala sanning i Sveriges Riksdag?

Får man tala sanning i Sveriges Riksdag.Den formuleringen har etsat sig fast efter att ha läst Solveig Ternströms självbiografi Från Dramaten till Riksdagen. Aldrig har väl någon så öppet och naket beskrivit inifrån hur det går till i Sveriges Riksdag.

Fastän jag har bred erfarenhet från den politiska miljön så läser jag med stigande förvåning hur illa demokratin i dag fungerar i den yttersta maktens korridorer. Hon låter oss få inblick i sitt eget liv med många svåra stunder. Också om livet bakom kulisserna på Dramaten. Att den ”folkkäre” Börje Ahlstedt var en så elak människa?

Ingmar Bergman skildras inte rosenrött heller. Inte heller Annie Lööf och Fredrik Federley.

Solveig är en framstående, skådespelare, dramatiker och författare. Och man kan närmast beskriva hennes berättelse som en spännande politisk deckare. Utan blod men många tårar. Hela det interna spelet i riksdagen med tonvikt på centern gör att man vill sträckläsa. Vad var det då som gjorde att Solveig Ternström gick in i politiken och lämnade Dramaten efter nästan 50 år på scenen.
Hon anger två huvudskäl. Dels var det hennes stora miljöintresse och motstånd mot den farliga kärnkraften, dels var det den försämrade åldringsvården. Hon hade med egna ögon bevittnat hur illa hennes mor farit under sina sju år inom åldringsvården. Hon trodde att hon kunde göra mer för de gamla som ledamot av Sveriges Riksdag.
Att hennes val föll på centerpartiet berodde på att partiet då var motståndare till kärnkraften och dessutom blev hon uppringd från centerns partikansli och tillfrågad om hon ville ställa upp i riksdagsvalet 2006. Efter betänketid svarade hon ja. Hon såg en chans att göra en konkret insats.
Men tiden i riksdagen höll på att knäcka henne både fysiskt och psykiskt. Strategerna i centerpartiet visade sig inte vara det minsta intresserade av hennes politiska engagemang utan utnyttjade henne fullkomligt hänsynslöst och cyniskt som affischnamn.
Kryssades in
Trots att Solveig drog massor av röster med flest personröster i Stockholm och kraftigt bidrog till centerns framgång i valet fick hon inga tunga uppdrag i utskott och utredningar. Maud Olofsson som hon trodde ville ta vara på hennes starka engagemang och kunnighet i äldrevården fick hon inte ens ett enskilt samtal med. Hon var oåtkomlig, fru Maud som Solveig kallar henne.
Redan vid första samlingen med riksdagsgruppen efter valet hösten 2006 fick hon sina onda aningar. Maud Olofsson kom rusande in och hennes främsta budskap var att hålla ihop Alliansen. Att motionera det kan ni glömma, sa fru Maud. ”Det är oppositionen som motionerar. Inte vi inom regeringspartierna.” Men Solveig motionerade om bl a äldrevården och föll tidigt i onåd.
Sveket
Allra mest spännande är förstås hur det verkligen gick till när Maud Olofsson svek partiets kärnväljare och sa ja till nya kärnkraftverk. Hur fru Maud gick ut efter mötet med den chockade riksdagsgruppen och ljög inför den samlade pressen om att riksdagsgruppen var enig i sitt beslut om att säga ja till kärnkraft.
Tre ledamöter hade protesterat. Det var Solveig, Eva Sehlin, och Sven Bergström. Den senare vek sig dock senare vilket gjorde Solveigs och Evas situation ännu mer utsatt. Det blev ett rent helsicke för de båda opponenterna. Solveig blev mer och mer besviken på hur toppstyrt och odemokratiskt det var i Riksdagen.
Klyftan mellan Riksdagen och folket
Tillsammans med Eva Selin och den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson bildade hon en en “gerillagrupp” som de kallade, De Olydiga som var en protest mot toppstyrning och brist på elementär demokrati i riksdagsarbetet.
Solveig kom från Dramaten som inte präglas av något större demokrati, Eva Selin, professor i kärnfysik med lång erfarenhet från den instängda universitetsvärlden och Anne-Marie Pålsson docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet och med tunga styrelseuppdrag inom näringslivet. De hade aldrig någonsin upplevt så stor brist på demokrati och medinflytande som i Riksdagen.
Det är verkligen sorgligt att läsa hur en så levande kraft som Solveig Ternström inte kunde komma till sin rätt i riksdagsarbetet. Hon hade så stora ambitioner och slet ut sig både före efter valet. Hon drog fulla hus på sina hundratals möten runt om i landet där hon talade om de äldres situation. Inte ett tack fick hon och lämnade partiet sommaren 2010 men satt kvar i Riksdagen valperioden ut.
Knapptryckarkompaniet
Eva Selin ställde inte heller upp på nytt. Hon led av cancer och dog 2011. Anne-Marie Pålsson lämnade i protest mot bristen på partidemokrati sitt parti, moderaterna, i maj 2009. Men satt kvar som ”vilde.” Efter tio år i riksdagen lämnade hon Riksdagen och skrev boken Knapptryckarkompaniet, en svidande kritik mot den politiska makten. Hon skriver att “partigrupperna har omvandlats till transportkompani och lydiga knapptryckare”.

Solveig Ternströms bok är ett oerhört viktigt dokument som ger väsentliga svar på varför klyftan mellan de folkvalda och väljarna växer. Den ger också svar på varför så många politiskt förtroendevalda slutar under sin första period. ”Det är så mycket jag inte förstår. Vi sitter i maktens centrum men vi har ingen makt”, skriver Solveig.
I Sverige har vi ett stort demokratiproblem, som sällan eller aldrig berörs av medierna utan spelar med. Särskilt de politiska reportrarna. Allt styrs från de oåtkomliga partibunkrarna över huvudet på maktlösa ledamöter som tröttnar och slutar. Inte bara i riksdagen utan också i kommuner och landsting/regioner. Det föder en misstro och ett politikerförakt i folkdjupet. Och det ifrågasätts allt oftare om Sverige längre är mer än en formell demokrati.
Rune Lanestrand

Tidigare politisk redaktör för Älvsborgs-Posten (c)

      dn  dn dn

En iskall moderatdrottning från Djursholm,

från överklassens Djursholm, har lanserats för att återta de tappade moderatväljarna.
Tillåt mig betvivla. Jag får dåliga politiska vibbar då hon tycks vara samma extrema nyliberala variant  som Annie Lööf och Fredrik Federley.
Ordet miljö har jag aldrig hört Ann Kinberg Batra tala om. Och oss som bor på landsbygden har hon försökt trycka ner med att kalla oss lantisar som är mindre smarta än stockholmare.
För oss inger hon inget hopp om ett stopp för landsbygdens avfolkning och fortsatt centralisering av människor och företag till storstadsregionerna.
I likhet med Stureplanscentern kommer Kinberg Batra att cementera den breda politiska vägen med kärnkraft, uranbrytning, utförsäljning av naturtillgångar, miljöfarligt storskaligt industrijordbruk, lösa tyglar för skattefifflande riskkapitalister inom den offentliga sektorn, misslyckad migrationspolitik och växande klyftor mellan fattig och rik.
Rune Lanestrand
dn   dn

 

Moderaterna är som storgäddan

som glupskt även äter sina allra närmaste. Först stal moderaterna helt fräckt skolfrågan från folkpartiet och nu landsbygd och jordbruk från centern som i Ipsos senaste väljarundersökning får ynka 3,1 procent.
Frågan är om centerns kommunalråd kan rätta upp partiet när man i helgen samlas till kommundagar i Malmö. Jag tror faktiskt inte det. Det är till stor del en samling politiska ynkryggar som i rädsla för att stöta sig med partistyrelsen böjt sig för Stureplanscenterns dominans och tokiga idèer.
Annie Lööf kan knappast stjäla något från moderaterna då hon redan ligger till höger om Reinfeldt vilket för övrigt knappast har ökat partiets populäritet.
Kanske har de många avhoppare från centern som har samlat sig under bloggen Centerpartiet Classic större chans att komma in i riksdagen. Om de ställer upp i höstens val? Det skulle kunna ge lite liv åt valrörelsen.
Vem sörjer om centern skulle ramla ur riksdagen? Mer än de centerpartister som uppbär arvoden i riksdags, landsting och kommuner?
Rune Lanestrand
svd