– I dag är det demokratiska inflytandet större i Främlingslegionen än inom Moderaterna

27 augusti 2017

skriver riksdagsledamoten Finn Bengtsson i Dagens Industri. Bengtsson var den ende i moderata riksdagsgruppen som gick emot Decemberöverenskommelsen, DÖ och för det blev mer eller mindre utmobbad i riksdagen.
Ledamöter t o med i hans eget parti slutade hälsa på honom.
Finn Bengtsson skriver vidare i DI. ”Anna Kinberg Batra är långt ifrån ensam ansvarig för den rådande partikulturen. Det är alla som accepterat den och spelat med utan att ifrågasätta”
”Decemberöverenskommelsen med den ytterst svaga rödgröna regeringen är den samlade borgerlighetens största svek mot väljarna i modern tid. Med DÖ gav allianspartierna frikort åt S och MP att i aktivt samarbete med V göra vad de ville med Sveriges ekonomi – trots att det röstmässigt hade varit möjligt att rösta ned den rödgröna budgeten.
Varje riksdagsledamot som ställt sig i ledet och lytt order utan att protestera när han eller hon tyckt att det varit fel har ett ansvar Ett stort fel från partiledningen men kanske ett ännu större fel från riksdagsledamöterna som accepterat utan att ifrågasätta”.
Anna Kinberg Batra gjorde fel som valde att ta sin företrädare som exempel på hur en partiledare ska leda. Anledningen till att partiet hamnat där det är i dag är Fredrik Reinfeldts sätt att styra.
Hans typ av tendens till öppet förakt för dem inom partiet som inte höll med, och den utfrysning som drabbade dem som inte sjöng med i hyllningskören, måste städas ut ”skriver Finn Bengtsson.

Detta förakt för väljarna och även för sina opponenter i riksdagsgruppen präglar också andra partier som toppstyrs från partibunkrarna. Den bästa beskrivningen på detta är kanske Solveig Ternström dagbok 2008-2014 – från Dramaten till Riksdagen. Om toppstyrningen inom centerpartiet.
Partiernas isolering från väljarna och verkligheten är ett hot mot demokratin. Den skulle kunna räddas om personer som Finn Bengtsson nominerades till riksdagen 2018. Jag hoppas på det. Att smilfinkarna och ynkryggarna blev utbytta.

Rune Lanestrand

Annonser

Solveig Ternströms memoarer – Får man tala sanning i Sveriges Riksdag?

13 december 2014
Får man tala sanning i Sveriges Riksdag.Den formuleringen har etsat sig fast efter att ha läst Solveig Ternströms självbiografi Från Dramaten till Riksdagen. Aldrig har väl någon så öppet och naket beskrivit inifrån hur det går till i Sveriges Riksdag.
Fastän jag har bred erfarenhet från den politiska miljön så läser jag med stigande förvåning hur illa demokratin i dag fungerar i den yttersta maktens korridorer. Hon låter oss få inblick i sitt eget liv med många svåra stunder. Också om livet bakom kulisserna på Dramaten. Att den ”folkkäre” Börje Ahlstedt var en så elak människa?
Ingmar Bergman skildras inte rosenrött heller. Inte heller Annie Lööf och Fredrik Federley.
Solveig är en framstående, skådespelare, dramatiker och författare. Och man kan närmast beskriva hennes berättelse som en spännande politisk deckare. Utan blod men många tårar. Hela det interna spelet i riksdagen med tonvikt på centern gör att man vill sträckläsa. Vad var det då som gjorde att Solveig Ternström gick in i politiken och lämnade Dramaten efter nästan 50 år på scenen.
Hon anger två huvudskäl. Dels var det hennes stora miljöintresse och motstånd mot den farliga kärnkraften, dels var det den försämrade åldringsvården. Hon hade med egna ögon bevittnat hur illa hennes mor farit under sina sju år inom åldringsvården. Hon trodde att hon kunde göra mer för de gamla som ledamot av Sveriges Riksdag.
Att hennes val föll på centerpartiet berodde på att partiet då var motståndare till kärnkraften och dessutom blev hon uppringd från centerns partikansli och tillfrågad om hon ville ställa upp i riksdagsvalet 2006. Efter betänketid svarade hon ja. Hon såg en chans att göra en konkret insats.
Men tiden i riksdagen höll på att knäcka henne både fysiskt och psykiskt. Strategerna i centerpartiet visade sig inte vara det minsta intresserade av hennes politiska engagemang utan utnyttjade henne fullkomligt hänsynslöst och cyniskt som affischnamn.
Kryssades in
Trots att Solveig drog massor av röster med flest personröster i Stockholm och kraftigt bidrog till centerns framgång i valet fick hon inga tunga uppdrag i utskott och utredningar. Maud Olofsson som hon trodde ville ta vara på hennes starka engagemang och kunnighet i äldrevården fick hon inte ens ett enskilt samtal med. Hon var oåtkomlig, fru Maud som Solveig kallar henne.
Redan vid första samlingen med riksdagsgruppen efter valet hösten 2006 fick hon sina onda aningar. Maud Olofsson kom rusande in och hennes främsta budskap var att hålla ihop Alliansen. Att motionera det kan ni glömma, sa fru Maud. ”Det är oppositionen som motionerar. Inte vi inom regeringspartierna.” Men Solveig motionerade om bl a äldrevården och föll tidigt i onåd.
Sveket
Allra mest spännande är förstås hur det verkligen gick till när Maud Olofsson svek partiets kärnväljare och sa ja till nya kärnkraftverk. Hur fru Maud gick ut efter mötet med den chockade riksdagsgruppen och ljög inför den samlade pressen om att riksdagsgruppen var enig i sitt beslut om att säga ja till kärnkraft.
Tre ledamöter hade protesterat. Det var Solveig, Eva Sehlin, och Sven Bergström. Den senare vek sig dock senare vilket gjorde Solveigs och Evas situation ännu mer utsatt. Det blev ett rent helsicke för de båda opponenterna. Solveig blev mer och mer besviken på hur toppstyrt och odemokratiskt det var i Riksdagen.
Klyftan mellan Riksdagen och folket
Tillsammans med Eva Selin och den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson bildade hon en en “gerillagrupp” som de kallade, De Olydiga som var en protest mot toppstyrning och brist på elementär demokrati i riksdagsarbetet.
Solveig kom från Dramaten som inte präglas av något större demokrati, Eva Selin, professor i kärnfysik med lång erfarenhet från den instängda universitetsvärlden och Anne-Marie Pålsson docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet och med tunga styrelseuppdrag inom näringslivet. De hade aldrig någonsin upplevt så stor brist på demokrati och medinflytande som i Riksdagen.
Det är verkligen sorgligt att läsa hur en så levande kraft som Solveig Ternström inte kunde komma till sin rätt i riksdagsarbetet. Hon hade så stora ambitioner och slet ut sig både före efter valet. Hon drog fulla hus på sina hundratals möten runt om i landet där hon talade om de äldres situation. Inte ett tack fick hon och lämnade partiet sommaren 2010 men satt kvar i Riksdagen valperioden ut.
Knapptryckarkompaniet
Eva Selin ställde inte heller upp på nytt. Hon led av cancer och dog 2011. Anne-Marie Pålsson lämnade i protest mot bristen på partidemokrati sitt parti, moderaterna, i maj 2009. Men satt kvar som ”vilde.” Efter tio år i riksdagen lämnade hon Riksdagen och skrev boken Knapptryckarkompaniet, en svidande kritik mot den politiska makten. Hon skriver att “partigrupperna har omvandlats till transportkompani och lydiga knapptryckare”.
Solveig Ternströms bok är ett oerhört viktigt dokument som ger väsentliga svar på varför klyftan mellan de folkvalda och väljarna växer. Den ger också svar på varför så många politiskt förtroendevalda slutar under sin första period. ”Det är så mycket jag inte förstår. Vi sitter i maktens centrum men vi har ingen makt”, skriver Solveig.
I Sverige har vi ett stort demokratiproblem, som sällan eller aldrig berörs av medierna utan spelar med. Särskilt de politiska reportrarna. Allt styrs från de oåtkomliga partibunkrarna över huvudet på maktlösa ledamöter som tröttnar och slutar. Inte bara i riksdagen utan också i kommuner och landsting/regioner. Det föder en misstro och ett politikerförakt i folkdjupet. Och det ifrågasätts allt oftare om Sverige längre är mer än en formell demokrati.
Rune Lanestrand
Tidigare politisk redaktör för Älvsborgs-Posten (c)

Mer kärnkraft – sista spiken i centerkistan

16 juni 2010

Röstar samtliga centerledamöter, utom de rakryggade Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren, för nya kärnkraftverk, vid morgondagens energibeslut i riksdagen, blir det sista spiken i centerpartiets maskstungna kista. Den har stått länge på logen och väntat.
Knappast fler än de tondöva och isolerade c-riksdagsledamöter, som undergivet abdikerat för Maud Olofsson kovändning i kärnkraftfrågan och högerliberala politik, kommer att sörja. Få torde ställa upp på valnattens likvaka.
Rune Lanestrand


Maud Olofsson hyckleri på YouTube

30 mars 2010

Maud Olofsson säger att hon har svårt att nå ut och få gehör för sitt budskap (läs dubbla).
Men ju fler som tar del av Maud Olofssons lika kortsynta som falska budskap desto större blir chansen att partiet hamnar under 4-procentspärren. För centerledaren tycks taburetten och den hägrande ministerpensionen vara överordnad allt annat.
Centertoppen som inte längre har någon ideologi, har enligt min uppfattning inget som helst existensberättigande. Ju förr väljarna inser detta desto bättre för Sverige, Greenpeace hjälper Maud Olofsson att förtydliga sitt budskap på YouTube:

Eva Selin Lindgren och Solveig Ternström, vad Kristina och jag beundrar ert mod. Att ni trots Mauds hänsynslösa partipiska står emot och röstar efter ert samvete. Även om det känns ensamt bland nickedockorna i centerns riksdagsgrupp så ska ni veta att många, många stöder er. Inte bara bland centerns väljare.
Hur länge ska hyggliga, förtroendevalda inom centerpartiet, runt om i landet, stå ut med en partiledning som är så svekfull i fråga om kärnkraft, provborrning, uranbrytning och dessutom småbrukar- och landsbygdsfientlig?
Riksdagens omröstning om minerallagen och uranbrytning blev droppen som säkert kom många centerväljares tålamod att tryta.
Rune Lanestrand


Centerns riksdagsledamöter begick politiskt självmord

26 mars 2010

Hur kan ett parti och dess ledamöter förnedra sig så till den milda grad som centerpartisterna gjorde vid gårdagens omröstning i riksdagen rörande provborrning och uranbrytning? Frågan gällde om kommunerna skulle få rätt att säga nej till provborrningar.
Inte mindre än sex centerledamöter hade motionerat om att kommunerna ska få rätt att säga nej till provborrning efter uran, gas och andra fyndigheter. Redan i Näringsutskottet röstade centerpartisten Jan Andersson från Halland nej till partikamraternas motioner.
Vid omröstningen i riksdagen hade Maud Olofssons partipiska vinit. De sex ledamöterna som motionerat krälade och röstade emot sina egna motioner. Dessa politiskt svekfulla politiker är Lennart Pettersson Skåne, Annika Qarlsson, Västergötland, Staffan Danielsson, Östergötland, Sofia Larsson, Örebro län, och Birigitta Sellén, Västernorrland.
Att också Sven Bergström från Gävleborg skulle kröka rygg är svårt att ta till sig. Sven har tidigare visat prov på civilkurage.
Den enda av centerpartisterna som vågade rösta för sin egen motion var Eva Selin Lindgren, vilket hon tidigare i veckan förklarade på Aftonbladet debatt.
Solveig Ternström hade inte motionerat men röstade för motionerna som stöddes av hela oppositionen. Röstetalen blev 133 mot 128.
LRF:aren och bondekooperationens mångsysslare Per Åsling utmärkte sig särskilt. Han hade motionerat och kommer från Jämtland. Det mest hotade länet i Sverige. Han svek sin starka hemmaopiníon och landskapets natursköna, omistliga fjällområden.
Den fege Åsling kvittade ut sig och reste till turistmässan i Göteborg. (Har för mig att det ska vara betydligt allvarligare skäl till för att få kvitta sig.) Kvittade sig gjorde också Ulrica Carlsson från Västergötland, som också hotas av uranbrytning. Nästan alla är från trakter som hotas av provborrningar.
Centerkvinnornas ordförande Annika Qarlsson också från Västergötland svek sina väljare och kommunala partikamrater i kommunerna runt de hotade västgötabergen. Där säger alla partier nej till uranbrytning.
Hur ska dessa trolösa riksdagsledamöter kunna möta sina väljare på hemorten. Frågan är om de överhuvudtaget kan känna någon skam i kroppen längre? Hela centerpartiets abdikation i kärnkraftfrågan är en enda stor skam. De är väl avtrubbade efter alla påtvingade reträtter.
Jag får sluta här för det hela är så bedrövligt inte bara för att man med öppen famn tar emot de globala mineralbolagen som bara lämnar efter sig ödelagda kulturbygder, förgiftade sjöar, vattendrag och sjuka människor för framtida generationer. Det undergräver dessutom på det allvarligaste förtroendet för hela det politiska systemet. För demokratin.
Rune Lanestrand


Agneta Gabrielsson – en rakryggad folkpartist

08 februari 2010

I Oviken i Jämtland som är mest hotad av uranbrytning finns något så ovanligt som en rakryggad och självständigt tänkande folkpartist. Hon heter Agneta Gabrielsson och vågar gå emot sitt kärnkraftskramande parti utan att darra på manschetten.
Trots att partiledningen och folkpartiets länsförbund i Jämtland vill ha uranbrytning i Jämtlandsfjällen säger Agneta Gabrielsson till Radio Jämtland att hon varken vill ha uranbrytning eller för den delen kärnkraft. Hennes främsta argument är att fjällmiljön skulle ta obotlig skada för all framtid. Och att radioaktiv nedsmutsning skulle skrämma bort turisterna som är en stor och växande, förnybar inkomstkälla för fjällkommunerna. En stor kram till Agneta Gabrielsson i Krokoms kommunfullmäktige.
I Radio Jämtland rapporterar Torbjörn Laxvik att samtliga partier i Oviken säger nej till uranbrytning. Från höger till vänster.
Det går bra att bo i Täby och Danderyd och i riksdagen bestämma om uranbrytning utan minsta hänsyn till sina partikamrater som drabbas av partiledningens nonchalans och okunnighet. De som får sin vackra kära hembygd ödelagd räknas tydligen inte som fullvärdiga partimedlemmar utan möts närmast nedlåtande även från 08-medierna.
För Oviken innebär den tilltänkta uranbrytningen ett dagbrott från Svensåsen till Hallen, 15 km långt, 5 km brett, 200 m djupt, kant i kant med Storsjön från Myrviken till Hallen, 50-60 meter under Storsjöns botten. Läs mer på oberoende miljökämpen Diana Fernlunds blogg Vilken gnista och saklighet!
Hur är de politiker funtade som kan tänkas begå detta brott mot kommande generationer? Bara för att vi ska få fortsätta vår orimliga överkonsumtion som inte gör folk mer lyckliga utan snarare tvärtom.
Kanske kan de fyra tappra centerpartisterna i riksdagen helt oväntat få stöd av rakryggade politiker från andra borgerliga partier, som värnar sin hembygd, vid omröstningen om kärnkraftens utbyggnad. Nu när Maud Olofsson totalt har svikit sina och partiets ideal.
Det kommer att behövas då det tyvärr visar sig att Maud Olofsson har lyckats kväsa Kerstin Lundgren som var en av de fyra hjältarna i centerns riksdagsgrupp. Kvar finns Sven Bergström, Eva Selin Lindgren och Solveig Ternström.
Alla förstår att om ska vi bygga ut kärnkraften i Sverige kommer den farliga uranbrytningen som ett brev på posten. Det kommande riksdagsbeslutet, om det blir ja till nya kärnkraftverk innebär därför också indirekt ett ja till uranbrytning. De tre kärnkraftspartierna folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna tycks strunta i alla risker med kärnkraft och uranbrytning. Centern är väl egentligen också ett kärnkraftsparti i dag? Det kommer att stå dem dyrt. För hur ska de klara att hålla ihop sin partier. De riskerar utbrytngar, då deras partikamrater på allvar går emot uranbrytning i bl a Oviken och i Västergötland.
Partitrogenheten inom centern lägger tyvärr redan hinder i vägen för ett nödvändigt folkuppror i de hotade uranbrytsbygderna. Bryt med de eländiga atompartierna. Nu, innan det är för sent.
Läs även Lasse Karlsson blogg på dagbokmotatomkraft.blogspot.com
Rune Lanestrand


Stöd centerns hjältar

29 januari 2010

Äntligen reser sig de demokratiskt sinnade ledamöterna i centerns riksdagsgrupp. Partiledaren Maud Olofsson kan inte längre driva sin diktatoriska linje med ny kärnkraft helt i strid med vad partiet gått till val på. Upproret har äntligen kommit.
Trots att partipiskan viner stiger fyra riksdagsledamöter fram och avslöjar de fula metoder Olofsson och den misslyckade partisekreteraren Anders Flanking bedriver inom stängda dörrar.
De fyra hjältarna som har kurage och i motsats till Maud Olofsson visar på politisk moral och inte sviker sina väljare är Solveig Ternström, Sven Bergström, Eva Selin-Lindgren och Kerstin Lundgren.
Det som hittills framkommit visar att det var en ren kupp när Maud Olofsson tvingade sin riksdagsgrupp att ställa upp på hennes historiska svek i kärnkraftsfrågan. Hur fräck och skrupelfri Olofsson är framgick tydligt när hon efter mötet med riksdagsgruppen låtsades att hon hade alla ledamöter med sig.
Maud Olofssons misslyckade anpassning till Alliansbrödernas bakåtsträvande politik i bl a energifrågan håller på att utplåna partiet. Det är hög tid att de sansade krafterna inom centern sätter ned foten och stoppar Stureplans-centerns kidnappning av partiet.
Visa ditt stöd för centerns fyra hjältar och skicka några uppmuntrande rader till;
solveig.ternstrom@riksdagen.se
sven.bergstrom@riksdagen.se
eva.selin.lindgren@riksdagen.se
kerstin.lundgren@riksdagen.se
Deras politiska mod och rakryggade hållning är värd all uppmuntran.
Rune Lanestrand