Kynnefjäll visade att kamp lönar sig!

I dag tycks många ha gett upp inför övermakten och politiker som förskansat sig i partibunkrarna och inte längre lyssnar på sitt folk. Därför undrar jag om resningen i norra Bohuslän och Dalsland mot atomsopstation på Kynnefjäll var det sista framgångsrika folkupproret när makten går vilse?
När min son genom ett inlägg i går på facebook påminde mig om den unika kampen mot placeringen av  slutförvaring för kärnbränsleavfall på Kynnefjäll tog jag fram gamla lägg från min tid på Älvsborgs-Posten.
I många reportage skildrade jag kampen i Aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll. Trakten är en typisk småbrukarbygd och det t var småbrukare och deras ättlingar som slog Goliat. Efter att natt och dag i 20 år vaktat mot att borrutrustningen som stod redo nedanför bergmassivet skulle föras upp på fjället.  Och som hindrade att det vackra Kynnefjäll blev en atomsopstation.
Geologerna varnade för stora sprickbildningar och därmed ytterst olämpligt för slutförvar. Fjället ligger också inom ett område i norra Bohuslän som drabbats av jordskalv.
Vid den här tiden var det vackra Bohuslän, som Evert Taube så fint har beskrivit i sina visor, verkligen hotat. Förutom slutförvaring av utbränt atombränsle på Kynnefjäll fanns också planer på en upparbetningsanläggning av uran och plutonium i utbränt bränsle i Sannäsfjorden.
Jag vill här med ett par bilder från den första demonstrationen 1980 med 3 000 deltagare ge en ytterligare påminnelse om denna mäktiga resning som saknar motstycke i modern svensk historia.
Efter 20 års vakthållning avgick folket med seger. Övermakten fick bita i gräset.
Den 2 februari 2000 meddelar dåvarande miljöminister Kjell Larsson att Aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll kan avbryta sin 20 år långa vakthållning. Och att Kynnefjäll är avskrivet som plats för slutförsvar av kärnbränsleavfall.
Aktionsgruppen som är luttrad svarar att aktionsgruppen inte ska upphöra, bara själva vakthållningen. (Ursäkta att bilderna blev så luddiga. Klicka för lite tydligare bild.)
Rune Lanestrand

Mardrömmen Tjernobyl

Tjernobyl I
(11 maj 1986)

Vår utan glädje

Trots kärt vårarbete
starar, duvor, svalor
finns ingen vårglädje
sinnet är tungt och ledset
Det radioaktiva molnet
har nått oss
Den höga Nord
är farlig
och inte hjälper det
att vara varlig
Tre par pojkögon
väntar på svar
Inte är det farligt far?
Är det någon idé
att så veten?
kanske blir den giftig
kan hönsen äta gräset,
finns strontium i äggen?
De små lammen äter av
radioaktivt gräs
vad ont har de gjort?
Sorg och ilska blandas
till overksamhet
Känslorna rasar
mot kärnkraftshökarna som
ljugit så fräckt
och alla de politiska trixen
Hade det hjälpt
att offra
ändå mer
av sitt privata liv?
Hade jag kanske
bara brunnit upp.
När det går upp för mig att
makteliten är så grym,
att hela Europas folk
ska få sin dos
innan cynismen avslöjas,
svindlar tanken
Öst och väst
hjälps åt att
att hålla tillbaka
sanningen om Tjernobyl
Vem kan njuta
av välfärd
som ska ge
cancer och
lidande i generationer?
Jag hoppas
bli stark igen
och kämpa som förut
Vi måste förhindra det
kollektiva självmordet.

Tjernobyl II
(18 maj 1986)

Mardrömmen Tjernobyl

Staren sjunger i källarbjörken
lövträden står i sitt vackraste flor

Fågelsången lyfter stegen
över gårdsplanen
svalorna rutschar in i lagårn

Den ljuva våren går över
i nordisk försommar

Skapare väck oss ur
mardrömmen om Tjernobyl
låt den vara en hemsk dröm
– inte verklighet.

Tjernobyl III
(29 juni 1986)

Höskörd i Tjernobyls skugga

Ett strålande höväder
och doften av torkat hö
som i barndomens
varma sommarkvällar

Men vad finns i höet?
vad finns det i dammet
som räfsan rör upp

Vad tjänar gasmask
och skyddskläder
om allt är inpyrt

Är det förgiftat
får Fina det i sig
och vi genom mjölken

Kanske skulle inte
pojkarna vara
med i höskörden?

Vreden över politiker
och makthavare
är enorm

En enig utrikesnämnd
ska inte begära ett
öres ersättning från
Sovjet
som ska bygga 35 nya
kärnreaktorer till de
nuvarande 34
(men gnistan har kommit tillbaka)
Rune Lanestrand

Expressen SVD DNSkrevs ”Tjernobylvåren” och låg sedan många år i byrålådan.

Tidiga potatisen i jorden på Tjernobyldagen

Efter en hård, snörik och lång vinter reder sig jorden tidigt och vi har kunnat jordfräsa hela trädgårdslandet redan i april.

Att få sätta den tidiga potatisen, som legat och förgrott i gavelrummet på vinden, ger en härlig vårkänsla som många säkert känner igen.
Så har vi sått en rad av vardera tidiga morötter och palsternacka, som tar långt tid på sig att gro.

Vi har också satt den första charlottenlöken. En gammal fin sort som kommer från Linnés Råsshult.
Den är mild i smaken och bra att lagra. En liten lök kan ge upp till 10 lökar.

Nåden att få odla i en frisk jord är långtifrån alla förunnat. Tankarna på Tjernobyldagen, går till alla som tvingades lämna allt och sina hem när det ”omöjliga” inträffade den 26 april 1986. Tiotusentals familjer fick fly undan atommolnet från den havererade reaktorn och för alltid lämna sina jordbruk och datjor i Vitryssland och Ukrainas bördiga jordar. Många blev sjuka, många dog. De långsiktiga hälsoeffekterna är fortfarande oöverskådliga.
Läs mer om detta på Lasse Karlssons blogg dagbok mot atomkraft

Även vårt land drabbades. Dåvarande Statens Kärnkraftsinspektion beräknade att 1-2 kg radioaktivt cesium beräknas ha regnat ned över Sverige plus små mängder så kallade heta partiklar, dvs starkt radioaktiva ämnen som neptunium, hafnium, strontium och plutonium. I de drabbade områdena i Sverige har i svamp uppmätts ändå upp till 50 000 bg, enligt inspektionen.

Hoppas att de ansvarslösa kärnkraftshökarna inom stormedia och i de partier som vill bygga fler kärnkraftverk läser Lasses blogg, DN och förhoppningsvis börjar inse den Ryska roulette de spelar med de uppgraderade, nerslitna svenska kärnkraftverken.

Rune Lanestrand

Maud Olofsson hyckleri på YouTube

Maud Olofsson säger att hon har svårt att nå ut och få gehör för sitt budskap (läs dubbla).
Men ju fler som tar del av Maud Olofssons lika kortsynta som falska budskap desto större blir chansen att partiet hamnar under 4-procentspärren. För centerledaren tycks taburetten och den hägrande ministerpensionen vara överordnad allt annat.
Centertoppen som inte längre har någon ideologi, har enligt min uppfattning inget som helst existensberättigande. Ju förr väljarna inser detta desto bättre för Sverige, Greenpeace hjälper Maud Olofsson att förtydliga sitt budskap på YouTube:

Eva Selin Lindgren och Solveig Ternström, vad Kristina och jag beundrar ert mod. Att ni trots Mauds hänsynslösa partipiska står emot och röstar efter ert samvete. Även om det känns ensamt bland nickedockorna i centerns riksdagsgrupp så ska ni veta att många, många stöder er. Inte bara bland centerns väljare.
Hur länge ska hyggliga, förtroendevalda inom centerpartiet, runt om i landet, stå ut med en partiledning som är så svekfull i fråga om kärnkraft, provborrning, uranbrytning och dessutom småbrukar- och landsbygdsfientlig?
Riksdagens omröstning om minerallagen och uranbrytning blev droppen som säkert kom många centerväljares tålamod att tryta.
Rune Lanestrand

Riksdagsledamöter – ett girigt, trolöst gäng av fifflare?

Vid röstningen om uran och minerallagstiftningen i riksdagen, 25 mars 2010, var inte mindre än var fjärde riksdagsledamot utkvittad och frånvarande; S 35, M 20, C 11, Fp 10, Kd 4, V 4, Mp 7.
Mer än var tredje centerledamot (11 av 29) var utkvittad för att Maud Olofssons svekfulla politik skulle få majoritet. Så avslöjande och så skamligt.
Riksdagens fungerar inte längre som den ska. Det finns ingen närvaroplikt. Det finns ingen bestämmelse om att ett visst antal ledamöter ska vara närvarande för att beslut ska kunna fattas. I princip kan talmannen fatta beslut utan en enda ledamot i kammaren. Reglerna har blivit mer och mer luftiga. Tydligen för att ledamöterna ska kunna ha fler extraknäck. Partierna själva sätter reglerna för kvittning som dessutom är olika i mellan partierna. Det hela är på gränsen till ren anarki.
Systemet undergräver demokratin då enskilda politiker inte längre får rösta på det de gått till val på utan kvittas/byts ut av partiledningen om de tänker rösta efter sitt samvete. Det blev tydligare än någonsin när minerallagstiftningen behandlades i riksdagen.

I genomsnitt tjänar varje riksdagsledamot 61000 kronor per år på uppdrag utanför riksdagen. Den genomsnittliga frånvaron i riksdagen är 18 procent, nästan en femtedel av ledamöterna.
Det finns stolar som är tomma oftare än andra. T ex stol 269, Thomas Bodströms.
En riksdagsledamot tjänar 55.000 kronor i månaden. De flesta har traktamente och fria resor till och från jobbet. De har jullov, sportlov, påsklov och tre månaders sommarlov. Dessutom har de fri dator och telefon i hemmet och om de sjukanmäler sig får de förmånligare sjukersättning än vanliga löntagare.
Efter att ha sett den växande girigheten och de ständigt höjda arvodena både i kommuner, landsting och riksdagen så är det svårt att argumentera emot när folk säger; de bryr sig bara om sina egna löner! Har vi verkligen fått så krassa politiker? Varför? Och varför engagerar sig så få i politiken?
Man kan naturligtvis inte ta alla politiker över en kam. Många har säkert idéal och verklig ambition att göra samhället bättre för alla. Men de giriga förstör ryktet för de seriösa.
En av de främsta arvodessamlarna är Per Åsling (c) med 7 tunga och välbetalda styrelseuppdrag. Bl a som ordförande i bondekooperationens Milko. Det var Åsling som smet ifrån riksdagen, utan giltigt skäl, för att slippa rösta mot sin egen motion mot uranbrytning. Inte konstigt att han efter sitt uppenbara svek mot sina väljare går under namnet Per Usling i sitt hemlän Jämtland.
I Vänersborg har vi ett riktigt vulgärexempel. Den riksbekante moderate riksdagsmannen Stig Bertilsson som uteslöts ur riksdagen för att han lurat staten på presstödspengar till sin tidning Dalslänningen. Trots vd-lön och en god förmögenhet har han fått ut ett över en miljon i inkomstgaranti från riksdagen tack vare låg deklarerad inkomst. Bertilsson är i egenskap av ordförande för IFK bandy en av tillskyndarna av riksskandalen, Arena Vänersborg.
Rune Lanestrand

Centerns riksdagsledamöter begick politiskt självmord

Hur kan ett parti och dess ledamöter förnedra sig så till den milda grad som centerpartisterna gjorde vid gårdagens omröstning i riksdagen rörande provborrning och uranbrytning? Frågan gällde om kommunerna skulle få rätt att säga nej till provborrningar.
Inte mindre än sex centerledamöter hade motionerat om att kommunerna ska få rätt att säga nej till provborrning efter uran, gas och andra fyndigheter. Redan i Näringsutskottet röstade centerpartisten Jan Andersson från Halland nej till partikamraternas motioner.
Vid omröstningen i riksdagen hade Maud Olofssons partipiska vinit. De sex ledamöterna som motionerat krälade och röstade emot sina egna motioner. Dessa politiskt svekfulla politiker är Lennart Pettersson Skåne, Annika Qarlsson, Västergötland, Staffan Danielsson, Östergötland, Sofia Larsson, Örebro län, och Birigitta Sellén, Västernorrland.
Att också Sven Bergström från Gävleborg skulle kröka rygg är svårt att ta till sig. Sven har tidigare visat prov på civilkurage.
Den enda av centerpartisterna som vågade rösta för sin egen motion var Eva Selin Lindgren, vilket hon tidigare i veckan förklarade på Aftonbladet debatt.
Solveig Ternström hade inte motionerat men röstade för motionerna som stöddes av hela oppositionen. Röstetalen blev 133 mot 128.
LRF:aren och bondekooperationens mångsysslare Per Åsling utmärkte sig särskilt. Han hade motionerat och kommer från Jämtland. Det mest hotade länet i Sverige. Han svek sin starka hemmaopiníon och landskapets natursköna, omistliga fjällområden.
Den fege Åsling kvittade ut sig och reste till turistmässan i Göteborg. (Har för mig att det ska vara betydligt allvarligare skäl till för att få kvitta sig.) Kvittade sig gjorde också Ulrica Carlsson från Västergötland, som också hotas av uranbrytning. Nästan alla är från trakter som hotas av provborrningar.
Centerkvinnornas ordförande Annika Qarlsson också från Västergötland svek sina väljare och kommunala partikamrater i kommunerna runt de hotade västgötabergen. Där säger alla partier nej till uranbrytning.
Hur ska dessa trolösa riksdagsledamöter kunna möta sina väljare på hemorten. Frågan är om de överhuvudtaget kan känna någon skam i kroppen längre? Hela centerpartiets abdikation i kärnkraftfrågan är en enda stor skam. De är väl avtrubbade efter alla påtvingade reträtter.
Jag får sluta här för det hela är så bedrövligt inte bara för att man med öppen famn tar emot de globala mineralbolagen som bara lämnar efter sig ödelagda kulturbygder, förgiftade sjöar, vattendrag och sjuka människor för framtida generationer. Det undergräver dessutom på det allvarligaste förtroendet för hela det politiska systemet. För demokratin.
Rune Lanestrand

Krävs en härdsmälta i Europa – ska Hans Palmstierna få rätt?

En dag i början av 1970-talet besökte jag vännen Hans Palmstierna. Hans hade av regeringen nyligen utsetts till sekreterare i Miljövårdsberedningen, föregångare till miljödepartementet. Om det var för att ta hans tjänster i anspråk eller för att få tyst på en etablerad kritiker minns jag att vi funderade över.
Hans Palmstierna blev främst känd genom sin bok Plundring, svält, förgiftning. Ett svenskt svar på Rakel Carsons Tyst vår (eng. Silent Spring). ABF lät göra en studieplan och den lästes och diskuterades i hundratals studiecirklar runt om i landet.
Det var på den tiden studieförbunden bedrev folkbildning. Hans åkte runt och höll föredrag i Arbetarekommuner och fackföreningar. Han blev en person att räkna med i den spirande miljödebatten.
LO och partiledningen hängde inte med. Palmstierna blev allt mer en nagel i ögat på dem som inte ville ta till sig sanningar om rovdrift på miljö- och människor. Att ifrågasatta det heliga industrisamhället var inte populärt.
Riktigt besvärligt blev det när Hans Palmstierna ändrade inställning till kärnkraften. Han hade som så många andra sett atomenergin som något närmast revolutionerande. Han berättade i förtroende för mig varför han ändrat uppfattning. Orsaken var främst andra forskares varningar men också en hemsk personlig erfarenhet.
Utan tillräcklig skyddsutrustning hade Hans bedrivit forskning på uranets hållfasthet och blivit skadad. Han hade bl a tappat orienteringsförmågan och led av en ständig torrhet i hals och svalg. Han blev allt sämre.
Atomforskningen skedde i den hemliga försöksanläggningen på drottning Kristinas väg mitt inne i Stockholm. I berget under Kungliga Tekniska Högskolan. Där fanns en försöksreaktor, R 1, på 1 MW som knallade och gick mellan den 13 juni 1954 och den 6 juni 1970. Allmänhet och de flesta politiker var helt ovetande. Den byggdes och drevs av AB Atomenergi. Regeringen hade godkänt den.
Hans Palmstierna berättade att statsminister Tage Erlander var väldigt engagerad för kärnkraft och hade starkt stöd av koalitionsbrodern Gunnar Hedlund. Båda hade vid ett tillfälle besökt försöksanläggningen. Centerledaren hade sin bostad på Drottning Kristinas väg.
Vårt samtal i Hans Palmstiernas futtiga kontor uppe på vinden på Jordbruksdepartementet ägde rum några dagar innan riksdagen skulle fatta sitt första beslut om att satsa på kärnkraft i Sverige. Hans var vän med Olof Palme som gett honom hopp om att socialdemokraterna skulle rösta nej. Så skedde inte. Riksdagen tog beslutet om 13 reaktorer. Samma dag hittades Hans Palmstierna drunknad vid sitt sommarställe i Stockholms skärgård.
Det som särskilt etsat sig fast i mitt minne är det sista Hans sa innan vi skildes; Rune, du tycker nog att jag är väldigt cynisk när du får höra mina innersta tankar. Men det blir inget stopp på kärnkraften förrän det inträffar ett reaktorhaveri. Och det måste hända mitt i det tättbefolkade Europa. Det räcker inte att det blir en härdsmälta i Sovjet eller i USA
Jag tyckte förstås det lät cyniskt. Jag trodde på det mänskliga förnuftet. Det kusliga är att Hans Palmstierna hittills fått rätt.
Rune Lanestrand
DN

Centerns Guldklöver till nätverket ”Heaven or sHell” avslöjar spricka i partiet

Nätverket Heaven or sHell har tilldelats centerns Guldklöver, för sin kamp mot gasexploatering och för en ändring av minerallagen En ändring som skulle ge lokalbefolkning och kommunerna mer inflytande och även kunna säga nej till provborrning.

I motiveringen heter det att priset utdelas till Heaven or sHell för att man ”skapat debatt kring riskerna med borrning efter gas i Skåne och envist arbetat för att ändra en ålderdomlig minerallagstiftning”. Guldklövern är en utmärkelse som centerpartiet ger till personer, organisationer och företag som gör extraordinära insatser.

Priset till Heaven or sHell visar på en hoppfull spricka i centerpartiet då partiledaren Maud Olofsson på en enkel fråga i riksdagen, helt nyligen ansåg att minerallagen är bra som den är.
Maud Olofsson avslutade sitt svar, som uttryckte full tillfredsställelse över minerallagen, så här; ”Med andra ord finns redan i dag ett regionalt och lokalt inflytande. Jag har noterat att Socialdemokraterna har samma inställning till minerallagen som regeringen och har inte lagt några förslag på förändring. Jag följer utvecklingen av minerallagens tillämpning och ser för närvarande ingen anledning att se över Bergmästarens befogenheter enligt minerallagen. Jag har informerat mig om att Bergmästaren noga följer att denna lokala förankring sker.”
– Centern ger oss pris och talar om ålderdomlig lagstiftning samtidigt som partiets ledare, näringsminister Maud Olofsson, säger att lagen är bra som den är. Vi tolkar priset som att det finns en intern opposition inom Centern och hoppas att Maud Olofsson tar detta gyllene tillfälle att tänka om i frågan om minerallagen, säger Carl Piper, ordförande i Heaven or sHell.
Håller Maud Olofsson, med ständigt vikande opinionssiffror, på att tappa sitt järngrepp över partiet?

Rune Lanestrand
Nätverkets namn Heaven or sHell bygger på en ordlek. Heaven or Hell = Himmel eller helvete. Oljebolaget Shell är exploatören.
Sluta tanka Shell!

Riksdagsfråga om Bergsstaten och Shells provborrning i Skåne

Aktionsgruppen Heaven or sHell, som vill stoppa provborrning och utvinning av gas i Skåne har skickat nedanstående viktiga meddelande.
Det är bra att även södra Sverige nu får känna på hur de utsatta kommunerna i norra Sverige har det när provborrarna bara tränger sig fram utan hänsyn till lokalbefolkningen eller kommunerna. Det är ytterst positivt att frågan om hur urvattnat det kommunala självstyret är och att det från flera håll kommer upp på riksdagens bord.

”I en skriftlig fråga till näringsminister Maud Olofsson (c) skriver Göran Persson i Simrishamn (s) bland annat följande:
”På olika ställen i landet har företag fått tillstånd att provborra efter mineraler eller naturgas. I Skåne har till exempel Shell fått tillstånd att provborra efter naturgas i Sjöbo kommun.
Utvecklingen är oroande då nästa steg kan vara en fullskalig utvinning av gas eller mineraler. Det leder till oro och protester bland ortsbefolkningen, som oroas över sin hembygds framtid, den allmänna tillgången till värdefull natur och miljö, konsekvenser för vattenförsörjning med mera.
Mot den bakgrunden bör Bergsstatens arbetsuppgifter och befogenheter ses över i syfte att öka befogenheterna i tillståndsgivningen för regionala myndigheter som bättre känner förhållandena i den lokala miljön och dess befolkning.”
Frågan till näringsministern är därför:
Vilka initiativ är näringsministern beredd att ta i syfte att öka det regionala och lokala inflytandet över Bergsstatens befogenheter när det gäller prospektering och utvinning av mineraler?
Svar på den skriftliga frågan väntas inom någon eller några dagar.”

Efter Maud Olofssons kappvändning från motstånd till kärnkraft till ja för nya atomkraftverk så kan man fråga sig vad svaret blir. Oavsett svaret är det ytterst viktigt att frågan tagits upp av både enskilda moderata riksdagsmän och nu även en socialdemokrat tar upp frågan i riksdagen. Sven Bergström (c) har tidigare utan framgång tagit upp frågan i kammaren.
Det kan nämnas att det var Fälldinregeringen som på 70-talet ändrade minerallagen och gav fritt fram för utländska företag att exploatera våra svenska naturtillgångar. Det var den regering som jag som aktiv centerpartist och kärnkraftsmotståndare medverkade till.
Torbjörn Fälldin svek som bekant sitt löfte och startade nya reaktorer. Jag känner fortfarande stor olust över min medverkan. Jag känner fortfarande en skam över partiets löftesbrott. En skam som jag säkert delar med tusentals före detta centerpartister.
Rune Lanestrand
DNFler bloggar om uranbrytning

Moderaten Mats Sander kräver ökat inflytande för kommunerna vid provborrning

Riksdagsman Mats Sander har väckt en motion om ökat inflytande för kommunerna när det gäller provborrning. Det är mycket glädjande då moderaterna inte tidigare visat intresse för de problem som markägarna drabbas av vid provborrning. Eller hur miljön skadas vid en brytning.
Mats Sander är riksdagsman för Skåne och där har kommunerna Tomelilla, Sjöbo och Hörby drabbats av Shells planer att provborra efter naturgas. En aktionsgrupp har bildats som leds av Carl Piper och har på sitt emblem; Inga gasfält i Skåne. Deras slogan är Heaven or sHell? Uppslutningen i bygden är stark vilket Mats Sander tagit intryck av och inser säkert vad en exploatering av denna bygd skulle innebära för det vackra landskapet.
Principiellt ansluter han sig till det växande motståndet bland befolkningen vid Västgötabergen, Oviken och andra fjällkommuner som är hotade av uranbrytning. Och som också kräver kommunalt veto mot provborrning.

Heaven or sHell

Mats Sander anknyter i sin motion till högerns tradition att slå vakt om äganderätten. Det formulerar han så här: ”På grund av hur lagen är utformad begränsas den enskilda kommunens, eller markägarens, möjligheter att råda över den egna marken. Har en exploatör fått rätt från högre ort, det vill säga Bergsstaten, innebär det att de som närmast berörs inte har mycket att sätta emot så länge inte exempelvis rätten till en provborrning fälls vid miljöprövningen.”
I sitt yrkande uppmanar Mats Sander ”regeringen att undersöka om det går att genomföra förändringar i minerallagen som medger ett större mått av regionalt och lokalt inflytande över beslutsprocessen.”
Mycket positivt och ytterst välkommet för alla de människor som kämpar likt David mot Goliat när globalföretag som det kanadensiska Continental Precious Minerals, utan minsta hänsyn till miljön eller traktens folk, går fram som en ångvält i svenska fjällbygder.
Rune Lanestrand