Funderingar kring en stolt GMO-fri ankmamma

Det är bråda dagar med att så, rensa ogräs och kupa potatisen. Veden ska huggas, trasiga pannor ska bytas och i uthusen kvittrar det i vrårna. Allt som händer på våren och som ska göras är ett bra sätt att koppla bort från alla dåliga nyheter i lika dåliga gammelmedia. Skval utan substans.
Det är höns och kalkonkycklingar och ankungar som ruvas fram på naturlig väg. Bronskalkon, och ankor har inte utsatts för fågelindustrins extrema avel (därför att det inte ansetts lönsamt) där man i ett halvsekel avlivat alla fåglar som visat tecken på att ruva. Så ser baksidan ut på röda lappars livsmedel.
Höns som fortfarande har ruvinstinkten kvar och som kan ta vara på sin avkomma finns i små enklaver på småbruk och hos hobbyodlare som har en flock höns. De ska vi vara ytterst rädda om.
De vita kalkonerna och hönsfabrikernas fåglar är så sönderavlade att de har förlorat det mesta av sina naturliga egenskaper. All avel sker på A-linjen = högsta möjliga avkastning. Även med GMO.
Allt sker med gillande av de högsta ansvariga; landsbygdsminister Eskil Erlandsson, miljöminister Andreas Carlgren och Jordbruksverket.
De stora hangarernas avelstressade höns värper nästan ihjäl sig under en kort period av 16-18 månader. Allt för att maten inte får kosta. Fin bil, dyrbara semesterresor och nya luckor i köket vartannat år är lång viktigare än etiskt försvarbar djurhållning.
De vita kalkontupparna är avlade till monster.Är så tunga att de knäcker kalkonhönans rygg och inte längre kan para sig naturligt.
Den här stolta ankmamman som värpt och ruvat för första gången hade lagt15 ägg och det blev 15 ankungar. Undra på att hon är stolt. Pappa draken är lika stolt och vaktar troget.
Ankungarna är nöjda med sitt utseende och blir inte heller utsatta för mediernas kommersiella skönhetsideal med reklam för att botox och fillers. Deras föräldrar försöker inte heller se ut som tonåringar i ansiktet.
Rune Lanestrand