Den vämjeliga Almedalsveckan – kultur contra okultur

09 juli 2010

Kyrkbåtarna anländer

Hemkommen från Delsbostämman och en tur i vackra Hälsingland och Dalarna, utan dagliga nyheter, har jag sluppit den gamla mögliga skåpmaten som de politiska partierna plockar fram varje år i Almedalen. Och som de insmickrande politiska reportarna lanserar som stora politiska nyheter. Också varje år.
Det är så välgörande att i stället komma ut till bygdefolk som ideellt ordnar med spelmansstämmor, hemvändardagar, fester, roliga och intressanta arrangemang. Att på en forngård, som det oftast finns i varje socken, få gå in och smaka på tunnbröd direkt från hällen, käka en kolbulle eller en halstrad strömming och samtidigt bli guidad av entusiaster som vårdar vårt svenska kulturarv. Det är grejer det. Den folkliga kulturen lever om än tillbakaträngd. Inte minst i glesbygden.
Man är stolt över sin bygd och vågar visa det. Att se stolta barn och tonåringar i den vackra hembygdsdräkten tillsammans med de äldre fiolspelarna tåga in i Delsbo kyrka glömmer man aldrig. Eller att se Rättviks spelmanslag med unga och gamla lirare tåga in i kyrkan och ge en konsert med de finaste dalalåtarna.

Delsbostämman lockar många deltagare


Glömmer heller inte de hemtrevliga vandrarhemmen som ger en doft av nybakat bröd och det gamla stabila samhället. Kommer du efter kl 20 och värden har gått hem ligger nyckeln i en brevlåda och det är bara att ta in. Det är en självklarhet att städa och göra snyggt efter sig. Ingen uppsträckt hotelportier, bak en glittrande disk, som granskar ditt bagage och undrar hur fet plånboken är. Och behandlar dig därefter.
På vandrahemmen finns en välkomnande naturlig personlig ton. Ingen tillgjord vänlighet för att få dig spendera pengar. Hos STF:s vandrarhemsvärd i Rengsjö, Kristina Bratt, sov vi i stallet och serverades frukost, med ekologiska ägg från gården, i den ombyggda ladugården. Frukosten avnjöts sedan i den underbara trädgården. Panget kan verkligen rekommenderas. På Forngården finns ett rum med den berömde fotografen Hilding Mickelsson i Rengsjö. Han målade också.
Hemkommen slår jag på tv:n och det ska tydligen vara en slags sammanfattande debatt om Almedalsveckan. Så billigt, så ytligt. Hoprafsat de mest spektakulära trendsättarna. De som kan prata oavbrutet utan att beröra verkligheten och vår tids allvarliga problem. Kontrasten är slående. Det av de stora medierna bortgglömda positiva Sverige mot den negativa bild Mediatan matar oss med dag ut och dag in.
Debatten handlade främst om prostitution och formerna för gratissupandet på Gotlandsveckan.
Inte ens Janne Josefsson kunde få fram något vettigt ur debattörerna.
Almedalsveckan prisas av de som är där. För våra skattepengar roas, äts och sups det för miljoner. Medan vi som står för fiolerna ska falla i trans för dessa självupptagna, navelskådande orakel.
Media, den tredje statsmakten, slingrar sig som en förälskad kring bigotta politiska typer som Alexander Bard, Gudrun Schyman, Fredrik Federley och andra av tv:s idoler. Det är Bard som brukar uppträda i tv-soffor med bar överkropp, kortbyxor och hängslen mitt i vintern. Och varför Lotta Gröning som är sönderstressad av att tycka så där lagomt argt i alla tv-soffor.
Gudrun Schyman som de flesta kvinnor tar bestämt avstånd från. I varje fall om man ska gå efter valresultatet för Feministiskt Initiativ. Med sedelbrasan har hon bränt sin sista chans att komma över det hägrandet riksdagsmannaarvodet. Men hennes nuvarande riksdagspension är ju inte så illa den heller.
Det är Fredrik Federley, ledande inom Stureplanscentern. Han som skrämt bort fler, än Maud Olofsson själv, av centerns kärntrupper på landsbygden. Han klarar sig genom att beteckna all kritik mot hans vulgärliberalism som homofobi. När han nu även kunde tänka sig köpa sex skrämde han bort ännu fler hederliga centerpartister som inte längre känner igen sitt gamla parti. Som en gång värnade de små och landsbygden.
Almedalsveckan är utan konkurrens etablissemangets mest vämjeliga arrangemang.
Rune Lanestrand