När kokaindimman skingrats över Oscarsgalan i Hollywood

28 februari 2017
visar det sig att En man som heter Ove inte har fått någon statyett.
Det måste kännas rejält pinsamt efter allt bråk mellan Rolf Lassgård och regissör Hannes Holm om vem som skulle åka som officiell representant för filmen.
Holm tog i ställer med sig sin fru bland de fyra officiella representanter Sverige får sända till galan. Lassgård som gör en fantastisk skådespelarprestation i Ove fick resa som privatperson mer eller mindre. Inte rättvist kan man tycka.
Ännu mer pinsamt måste det kännas för Holm som kvällen innan skröt om i alla medier hur han skulle tvåla till den amerikanske presidenten i sitt tacktal. Det fanns nämligen inte minsta tvivel om att Ove skulle vinna Bästa film.
Film är politisk. I dag mer än någonsin. Skådespelareliten liksom den politiska och mediala eliten verkar vara helt fixerad vid Trump som följdriktigt också får skulden för den uteblivna statyetten
– Det har känts sedan Donald Trump gick ut med inreseförbudet att det här skulle kunna ske säger Rolf Lassgård i en kommentar i Aftonbladet.
Det kan ju också hända att Lassgård politiska engagemang för en återgång till Sveriges tidigare flyktingpolitik ligger honom i fatet. De oöverblickbara problem som den öppna dörrens politik lett till har blivit ett avskräckande exempel inte bara i USA utan i stora delar av världen.
Jag tror på goda grunder att filmproducenterna som regisserar och har total kontroll på Oscarsgalan är rädda för att tappa i USA som är Svensk filmindustri största marknad.
Rolf Lassgård är en eminent skådespelare men får genom sina politiska uttalande tillsammans med Skarsgård, Ernman och andra kollegor också finna sig i bli granskad som politiker.
Det är inte fel att engagera sig. Men det som förvånar mig är att skådespelareliten inte reagerade när Clinton och Obama dödade miljoner med sina bomber i Mellanöstern och samtidigt stödde IS.
Rune Lanestrand
Annonser