Nationaldagen firas med våldet hängande som ett spöke

06 juni 2017

över pompan och ståten. Mitt gamla fredliga Sverige är hotat på ett sätt som man nog får gå tillbaka till andra världskriget för att finna en motsvarighet till. Kanske ännu värre för nu är fienden osynlig tills den slår till på det mest barbariska sätt.
Hjördis Stenman inspirerade mig till detta inlägg när hon på tråden om nationalsången skrev: ”Blir så Jäkla Trött!” De fyra orden säger allt om det psykiska/politiska klimatet i dagens Sverige. Hjördis är inte ensam om att känna sig trött.
Många känner stor oro över den sociala utvecklingen med ökat våld, skjutningar och risken för islamistisk terror. Tanken på att detta är skapat av människor, en politisk elit, både i Sverige och internationellt sätter sina spår.
När samma elit nu står handfallen inför våldet de skapat sprider sig en känsla av maktlöshet i de breda leden. Den som inte blir trött av detta är nog inte riktigt frisk.
Att bli uppgivna och slå dövörat till som många gör är ingen lösning. Utan vi måste bilda opinion för en politisk lösning av dagens situation som för bl a vårt land är resultatet av en omdömeslös försvars- utrikes- och säkerhetspolitik som drivit in oss i de stora krigen.
Det blir ingen lätt kamp. Det första kravet är att återgå till en egen alliansfri utrikespolitik, fjärma oss från NATO och ta hem svenska soldater från oroshärdar som skapar död, förintelse och fler terrorister. Ju mer väst bombar i Mellanöstern ju mer flyttar terrorn hit.
Förljugenheten, förnekelsen av detta kommer tyvärr att dominera nationaldagens alla fina högtidstal. Var så säker!

Rune Lanestrand

Annonser

Det vill jag fira på nationaldagen

06 juni 2012

Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån, på kvällen sparka fotboll eller cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd och andra anstider. Men vi hade väldigt kul också.
Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist och postboxar i väntrummet i Väne-Ryrs lilla järnvägsstationen. Där man kunde hämta ut paket med spännande saker från Clas Ohlson och tågen stannade. Man kunde t o m kliva på sovkupén direkt till Stockholm. I dag är allt detta historia. Ingen affär.Tågen rusar förbi. Strax innan stationen revs målades huset om. Jag glömmer aldrig repliken från en gammal ärrad konduktör när han såg målarna: Då ska nog fan SJ riva kåken. Det dröjde bara ett halvår så var stationshuset borta. Lantbrevbäraren får inte längre, på grund av rånrisken, ha pengar med sig. Inte ens pensionen får brevbäraren längre ha med sig ut till bygdens pensionärer.
Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick tillsammans och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen innan tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagårn och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder fingrarna på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt.
De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen. Med exemplet vill jag visa att här också fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytare inom jordbruket. Som småbrukare inte har råd med. Det storskaliga har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” stordriften och globaliseringen har tagit över. Ensamheten breder i dag också ut sig på landsbygden.
I dag är den vanliga bilden att en eller ett par sönderstressade unga jordbrukare arrenderar och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. T ex spannmål eller potatis.
Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker och ämbetsmän som tyckte om sitt land. Det var innan Sverige hade en tanke på att kriga ihop med NATO och USA och EU öppnade upp för östeuropeiska stöldligor som också härjar på landsbygden
Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF, lantbrukskooperationen och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lurat bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever, fanns ingen som var allergisk.
Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände på skolor eller tiden då lärare inte behövde vara rädda för sina elever.
Innan knivdåd, mord och våldtäkter blev dagliga inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det oilidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje nummer i varje vrå av landet.
Flaggan är hissad på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid där vi gemensamt kan återupprätta den självtillit och gemenskap som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns.
Publicerad den 6 juni 2012. Lika aktuell i dag.
Rune Lanestrand