Det vill jag fira på nationaldagen

Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde bygga om köket eller flyga på solsemester för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån eller på kvällen cykla till Bergsjön och bada.
Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist, postboxar i väntrummet i den lilla järnvägsstationen och tågen stannade i Väne-Ryr. I dag är allt detta historia. Tågen rusar förbi och lantbrevbäraren får inte, på grund av rånrisken, längre ha pengar med sig.
Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick tillsammans och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen innan tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagårn och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder handen på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt.

De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen. Med exemplet vill jag visa att här fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytare inom jordbruket. Som dessa smågårdar inte har råd med. Det storskaliga har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” globaliseringen har tagit över.
I dag är den vanliga bilden att en eller ett par sönderstressade unga jordbrukare arrenderar och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. T ex spannmål eller potatis.
Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker.
Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lurat bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever, fanns ingen som var allergisk
Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände skolor eller tidenlärare inte behövde vara rädda för sina elever. Innan knivdåd och våldtäkter blev dagligt inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det oilidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje vrå av landet.
Flaggan är hissad i trästången, av kärnfura, på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid då vi gemensamt kan återupprätta den självtillit som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns.
Rune Lanestrand

Annonser

12 Responses to Det vill jag fira på nationaldagen

  1. Rune Lanestrand skriver:

    Reblogga detta på Rune Lanestrands blogg.

  2. Jan-Ola Gustafsson skriver:

    En bra beskrivning av det mera mänskliga samhälle som fanns förr, trots den materiella enkelhet som rådde på många ställen. Min uppväxt tillsammans med föräldrar och sex syskon på ett torp/småbruk i Norrbotten under 40- och 50-talen gav erfarenheter som jag och mina syskon haft nytta av hela livet.

    Renodlad naturahushållning samt lite stödinkomster från säsongarbete kunde livnära en stor familj på den tiden. Ett par fjällkor, några får och höns samt en hushållsgris
    bildade stommen i försörjningen. Potatis, köksväxter, vinbärsbuskar samt plockning av blåbär, lingon och hjortron för vinterbehovet blev en bra komplettering tillsammans med det tunnbrödsbak som skedde årligen.
    Fisket i älven gav också sin tribut till mathållningen.

    Som barn fick både pojkar och flickor delta i alla förekommande sysslor, var och en efter ålder och krafter/förmåga. Äldre lärde gärna ut av sina kunskaper och erfarenheter och man fick tidigt ett förråd av färdigheter och vetande som var imponerande.

    Som barn fick man umgås med människor av alla åldrar och även delta i det avskedstagande som traditionellt skedde inför öppen kista då någon bybo hade avlidit innan den sista resan skedde från byn. Förmågan till social kontakt över generationsgränserna är tyvärr en stor bristvara idag.

    Trots de tekniska hjälpmedel som gradvis underlättat vår tids dagliga livsföring har mycket av livskvalitet och harmoni, samt glädje över livet och tillvaron tyvärr minskat i takt med den tilltagande stressen i dagens samhälle. En av de främsta orsakerna till detta är att med början under 1970-talet så har den svenska befolkningen gradvis bringats till ett ränteslaveri där den övervägande majoriteten av befolkningen sitter ohjälpligt fast.

    Den moderna generationen baserar huvuddelen av sin livsföring på krediter från banker och finansinstitut, som gör att den aktiva mellanfasen i livet blir ett mångårigt plågsamt löpande under ränte- och amorteringspiskan för att hålla pryljakten flytande. När livet går mot afton har man varken fått ihop till en ägd bostad eller en slant som kompletterar de krympande pensionerna.

    Var det detta som var meningen med livet?

  3. Patrick skriver:

    Verkligen bra skrivet!

    Jag vill påstå att det du beskriver är samma Sverige som i Jussi Björlings ”Nämner du Sverige”.

  4. Kertstin skriver:

    Jodå, jag minns den tiden, fast jag var stadsbarn ursprungligen och har andra när-minnen från barndomen :-).
    Men kan tillägga att när vi flyttade ut på landet, 1972, levde vi ett hus utan lås i 17 år, vi reste tom på semester utan att låsa. Det hände aldrig något i huset medan vi var borta.
    Det fanns grannar som hade koll och som passade våra får, hästar och höns.Jag, som alltid tidigare hade fått för mig att det påfrestande med landet var just den där kollen fick erfara att det inte handlade om negativ koll utan om gemenskap och hjälpsamhet, att man ställde upp för varandra. Och tänk, först då lärde jag mig vad det var att känna sig som en hel människa.

    • Allan Petersson skriver:

      Kerstin B tar upp en väsentlig sak som var bättre förr nämligen ärligheten. Skolundervisningen i främmande språk var obefintlig, åtminstone vid mitt ”universitet”, men man fick lära sig att hålla sjunde budordet.
      Barn och ungdomar som ville till någon sammankomst fick själva ta sig dit och färden skedde ofta per cykel. Denna var aldrig låst men stod ändå alltid kvar där man ställt den, även om det av någon anledning skulle gå några dar innan man kom tillbaka. Försök detta i dag.
      Den s.k. sociala kontrollen upplevde åtminstone jag som övervägande positiv.
      Tänker t.ex. på en släkting som bodde ensam i en stuga på landet. Hon hade regelbundna telefonkontakter med folk i närheten, inga långa samtal men några minuter för att höra hur det var. Emellanåt hände det att trådarna i telefonledningen blåste ihop så att kontakten bröts.
      Vid ett tillfälle när detta hänt hade en tant i närheten ringt ett par gånger utan att få svar. Hon såg dock att det lyste i fönstren. Därför blev hon orolig och ringde till en annan granne. ”Vi måste gå och se vad som hänt, men jag vill inte gå ensam, du får följa med”. Därför knackade det på hos min släkting på kvällskröken. När hon öppnade var första reaktionen ”hon lever i alla fall”. Glädjen var ömsesidig och slutade med en extra kaffetår.

  5. Lars skriver:

    En fin text.

  6. Schack skriver:

    Visst hade man det bra om man hade det bra, fast låt säga att man av någon anledning inte var omtyckt av grannarna, då stod man plötsligt väldigt ensam.
    Men visst är det ohyggligt hur ‘normalt’ det har blivit med våld hot och kränkningar. Tänk om det hade kunnat vara en blandning av nu och förr?
    Svar
    Helt rätt. Men ensam blir man säkert i dag också om man inte kommer överens med grannarna. Och i dag är man ännu mer utlämnad åt EU:s byråkratiska jordbrukspolitik som förstör arbetsglädjen inom jordbruket.
    Rune L

  7. Allan Petersson skriver:

    Vill bara instämma i vad du skriver på bloggen. Allt var inte sämre förr.
    Beträffande hjälpsamhet har också jag ett vackert minne från tidig ungdomstid. En bonde i grannskapet blev inlagd på sjukhus mitt i höskörden. En granne skickade då bud att ” i morgon går vi dit och hässjar hans hö” Sagt och gjort. Vi var mellan 5-10 personer som kom och jobbade. Hans syster och mor bodde också på gården och skötte korna (då fanns det kor i allra flesta lagårdar) så vi fick gott med mat och svalkande dryck. Dagen gick under skämtsamt prat och en och annan historia. Det var inte någon som tog något betalt men alla visste att om så skulle behövas fick man hjälp igen.
    En stor skillnad mot dagens situation. Med risk för att verka elak påstår jag att nu kan det vara så att grannarna väntar på att någon inte skall klara sig själv längre, så det skall bli möjligt att lägga under sig ytterligare några tunnland. Tänk hur det kunde bli. Vad beror denna förändring på?

  8. Inga-Lill J skriver:

    Jag känner också stor saknad efter dessa tider! Allt det nya är inte av godo och självklart var inte allt bättre förr heller, men man kunde mycket väl låtit det som verkligen fungerade bra och som kom människor o miljö tillgodo vara kvar.
    Den nuvarande jakten på pengar o prylar som många ägnar sig åt det är ju bara ett substitut för sökandet efter någon mening i livet. Värdet i livet sitter inte i döda föremål utan på ett helt annat plan. Just i en sån sak som att man självklart ska hjälpa en granne utan att skicka en räkning till honom sedan. det var något som förekom här där vi bor för tio – femton år sedan, man kunde ställa upp för varann låna en maskin eller göra en körning utan att allt skulle räknas i kronor o ören.
    Detta är dock borta helt nu!

  9. bestla skriver:

    jag har inte upplevt den tid du beskriver, men håller med dig.
    ett tankeväckande och bra inlägg.

  10. Johan skriver:

    Kan bara instämma även om jag inte ens var född på den tiden.

  11. klonk skriver:

    Bra skrivit.
    precis som du beskriver minns vi vårt sverige och längtar efter.

    Hoppas våra politiker en dag vaknar upp från ruset med världens baksmälla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: