Krävs en härdsmälta i Europa?

13 mars 2011

En dag i början av 1970-talet besökte jag vännen Hans Palmstierna. Hans hade av regeringen nyligen utsetts till sekreterare i Miljövårdsberedningen, föregångare till miljödepartementet. Om det var för att ta hans tjänster i anspråk eller för att få tyst på en etablerad kritiker minns jag att vi funderade över.
Hans Palmstierna blev främst känd genom sin bok Plundring, svält, förgiftning. Ett svenskt svar på Rakel Carsons Tyst vår (eng. Silent Spring). ABF lät göra en studieplan och den lästes och diskuterades i hundratals studiecirklar runt om i landet.
Det var på den tiden studieförbunden bedrev folkbildning. Hans åkte runt och höll föredrag i Arbetarekommuner och fackföreningar. Han blev en person att räkna med i den spirande miljödebatten
.
LO och partiledningen hängde inte med. Palmstierna blev allt mer en nagel i ögat på dem som inte ville ta till sig sanningar om rovdrift på miljö- och människor. Att ifrågasatta det heliga industrisamhället var inte populärt.
Riktigt besvärligt blev det när Hans Palmstierna ändrade inställning till kärnkraften. Han hade som så många andra sett atomenergin som något närmast revolutionerande. Han berättade i förtroende för mig varför han ändrat uppfattning. Orsaken var främst andra forskares varningar men också en hemsk personlig erfarenhet.
Utan tillräcklig skyddsutrustning hade Hans bedrivit forskning på uranets hållfasthet och blivit skadad. Han hade bl a tappat orienteringsförmågan och led av en ständig torrhet i hals och svalg. Han blev allt sämre.Atomforskningen skedde i den hemliga försöksanläggningen på drottning Kristinas väg mitt inne i Stockholm. I berget under Kungliga Tekniska Högskolan. Där fanns en försöksreaktor, R 1, på 1 MW som knallade och gick mellan den 13 juni 1954 och den 6 juni 1970. Allmänhet och de flesta politiker var helt ovetande. Den byggdes och drevs av AB Atomenergi. Regeringen hade godkänt den.
Hans Palmstierna berättade att statsminister Tage Erlander var väldigt engagerad för kärnkraft och hade starkt stöd av koalitionsbrodern Gunnar Hedlund. Båda hade vid ett tillfälle besökt försöksanläggningen. Centerledaren hade sin bostad på Drottning Kristinas väg.
Vårt samtal i Hans Palmstiernas futtiga kontor uppe på vinden på Jordbruksdepartementet ägde rum några dagar innan riksdagen skulle fatta sitt första beslut om att satsa på kärnkraft i Sverige. Hans var vän med Olof Palme som gett honom hopp om att socialdemokraterna skulle rösta nej. Så skedde inte. Riksdagen tog beslutet om att 12 reaktorer. Samma dag hittades Hans Palmstierna drunknad vid sitt sommarställe i Stockholms skärgård.
Det som särskilt etsat sig fast i mitt minne är det sista Hans sa innan vi skildes; Rune, du tycker nog att jag är väldigt cynisk när du får höra mina innersta tankar. Men det blir inget stopp på kärnkraften förrän det inträffar ett reaktorhaveri. Och det måste hända mitt i det tättbefolkade Europa. Det räcker inte att det blir en härdsmälta i Sovjet eller i USAJag tyckte förstås det lät cyniskt. Jag trodde på det mänskliga förnuftet. Det kusliga är att Hans Palmstierna hittills fått rätt.
Frågan är om Japan också ligger för långt bort för att sverige ska gå från flest kärnreaktorer i världen, per capita, till en förnuftig energipolitik utan den extremt farliga kärnkraften. Med en olöst sluförvaring av atomsoporna.
Rune Lanestrand
svt vg gp svt dn svd vg


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 253 andra följare