Vi förde ett förfärligt väsen om USA:s krig i Vietnam när det begav sig, men nu, när vi själva är en del av inblandningen i ett annat lands interna angelägenheter råder bara en öronbedövande tystnad.

Oskar, jag vill helt simpelt veta hur du tänker, och vilka dina bevekelsegrunder är. Jag väntar.

På David Healys hemsida, davidhealy.org, finns artikeln ”Dependence Day” av Johanna Ryan. Den handlar bl.a. om hur en del amerikanska soldater mår och hur de blir bemötta.

Vi kan vara överens om att mulla Omar hör till en av de mest bisarra figurer historien hittills uppvisat – hans mål var att skapa ett islamiskt lyckorike här på Jorden, med 700-talets Arabien och islams gryningstid som förebild. Haken är bara att människorna och världen är inte statiska, och det drömda ”lyckoriket” imploderar osvikligen förr eller senare, dessvärre till priset av svårt mänskligt lidande.

Mulla Omar är den senaste i raden som försökt förverkliga sitt lyckorike här på Jorden – andra är klanen Kim i Nordkorea, Lenin, Stalin och deras lakejer bakom järnridån, Adolf Hitler – eller varför inte Jim Jones, pastorn som fick hela sin sekt på c:a 900 personer att begå kollektivt självmord…
Historien är full av diverse utopister, varav merparten dessbättre nöjt sig med att sätta sina idéer på pränt. I botten ligger, tror jag, en djupt rotad längtan efter det förlorade Edens lustgård.

Regimen i Afghanistan (Talibanistan?) sitter kvar så länge de utländska soldaterna stannar kvar, men lär inte bli långlivad när USA och NATO dragit sig ur.
Det enda vettiga är att dra tillbaka all utländsk militär personal därifrån, och låta afghanerna sköta sig själva. INGA främmande makter har lyckats kuva landet. Britterna fick se sig snöpligen besegrade och utjagade i mitten av 1800-talet, ryssarna fann sig slagna av relativt enkelt beväpnade mujaheddin, och nu får amerikanerna smaka på samma medicin. Afghanistan har traditionellt haft en svag centralregering, och regionerna har skött sig själva – ett system som fungerade ända tills ryssarna klampade in i slutet av 70-talet.

Oskar, ursäkta jag säger det, men tror du verkligen ärligt på att du försvarar demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan, eller är det något du bara vill tro på för att inför dig själv ursäkta din medverkan i supermaktens krig?

Det ruggiga i scenariot är att INGEN har presenterat en plan B att sätta in den dag allt kraschar – ingen i elitskiktet förmår, kan, eller törs tänka utanför boxen…

Jag har inget alternativ att erbjuda, men jag känner instinktivt att den massiva skuldsättningen i västvärlden, både privat och offentligt, kommer att krascha ganska snart! Och då är en plan B ABSOLUT LIVSNÖDVÄNDIG!!! Någon som läser detta som har en eller annan konstruktiv idé för att parera problemet får hemskt gärna presentera densamma på den här bloggen, på det att den sprids över Sverige. Europa, Världen… Det är det vi politiskt inkorrekta använder nätet till – sprider våra idéer!