Det vill jag fira på nationaldagen

Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån, på kvällen sparka fotboll eller cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd och andra anstider. Men vi hade väldigt kul också.
Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist och postboxar i väntrummet i Väne-Ryrs lilla järnvägsstationen. Där man kunde hämta ut paket med spännande saker från Clas Ohlson och tågen stannade. Man kunde t o m kliva på sovkupén direkt till Stockholm. I dag är allt detta historia. Ingen affär.Tågen rusar förbi. Strax innan stationen revs målades huset om. Jag glömmer aldrig repliken från en gammal ärrad konduktör när han såg målarna: Då ska nog fan SJ riva kåken. Det dröjde bara ett halvår så var stationshuset borta. Lantbrevbäraren får inte längre, på grund av rånrisken, ha pengar med sig. Inte ens pensionen får brevbäraren längre ha med sig ut till bygdens pensionärer.
Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick tillsammans och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen innan tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagårn och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder fingrarna på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt.
De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen. Med exemplet vill jag visa att här också fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytare inom jordbruket. Som småbrukare inte har råd med. Det storskaliga har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” stordriften och globaliseringen har tagit över. Ensamheten breder i dag också ut sig på landsbygden.
I dag är den vanliga bilden att en eller ett par sönderstressade unga jordbrukare arrenderar och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. T ex spannmål eller potatis.
Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker och ämbetsmän som tyckte om sitt land. Det var innan Sverige hade en tanke på att kriga ihop med NATO och USA och EU öppnade upp för östeuropeiska stöldligor som också härjar på landsbygden
Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF, lantbrukskooperationen och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lurat bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever, fanns ingen som var allergisk.
Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände på skolor eller tiden då lärare inte behövde vara rädda för sina elever.
Innan knivdåd, mord och våldtäkter blev dagliga inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det oilidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje nummer i varje vrå av landet.
Flaggan är hissad på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid där vi gemensamt kan återupprätta den självtillit och gemenskap som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns.
Rune Lanestrand
gp gp sr gp svd sr svd

About these ads

20 kommentarer till Det vill jag fira på nationaldagen

  1. Dennis Eriksson skriver:

    Rune, jag vill rent instinktivt hålla med dig. Jag minns min egen barndoms somrar på mina farföräldrars lantgård i Tönnersjö som helt underbara. Vi körde in hö, plockade potatis, och framförallt fikade i trädgården med farmors hembakta kakor och hemkokta saft på vinbär och hallon. Ren idyll! Mitt hjärta håller med dig men min hjärna säger något annat. Det är bara att läsa Ivar Los statarromaner för att komma på andra tankar, eller för all del Barnen från Frostmofjället eller Astrid Lindgrens Sunnanäng. Nädu Rune, allt var nog inte bättre förr. Jag tror att det handlar om att man som barn inte har någon uppfattning om de bekymmer, problem och ansvar som plågar de vuxna. För mig som 10-12-åring var höskörden förknippad med sommarlov, farmors kakor och bad i sjön, medan det för min far och min farfar mest var ett jäkla hårt slit. Jag sov gott om natten medan min farfar räknade ören för att kunna betala räkningar. Nu som vuxen så inser jag att ansvar och plikter väger tungt. Jag tror inte att min far eller min farfar hade en lättare börda, snarare tvärtom. Man idylliserar sin barndom, och gör misstaget att tro att alla andra var lika lyckliga som en själv på den tiden man var barn.

  2. Allan skriver:

    Vi är överens om hur bra det var på 40-50-talet. Den intressanta frågan är då varför landsbygdens människor övergav jorden och flyttade till stan?
    Visst Alana när oljan sinar blir en förändring nödvändig. Bara det inte blir krig om de sista dropparna. Vi vet ju redan orsaken till att USAnerna invaderade Irak, deras oljekällor.

  3. sanna skriver:

    Se gärna, http://bringherback.bloggo.nu

    En mor i sthlm som kämpar för att få hem sin dotter. Du skrev så bra om familjen i Sandviken, kanske kan du skriva något om denna mor. Mvh vännen Sanna

  4. 40-talist skriver:

    Man har tackat till höger och till vänster och alla däremellan, men man glömde att tacka alla äldre på landets äldreboenden, dom som har klarat sig själva hela livet, fram till nu. Dom borde tackas för att dom inte begärde någonting i sin krafts dagar och dom begär inte heller något på sin ålders höst, trots den välfärd som alla idag tar för givet. Inte fick dom mödravård, barnavård, skolhälsovård, dagis, fritids, idrott, skola, högre utbildning, sjukbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag, försörjningsstöd, a-kassa, utvecklingsbidrag, flyttningsbidrag, bosättningsbidrag, skolskjuts … ja, det finns hur mycket som helst som dom inte fick.

    Det som idag, för dom finns, får dom betala för, t ex färdtjänst.

    Inte heller idag ber dom ens om stafettläkare, god äldrevård, god äldreomsorg, god mat, välbehövlig dusch, utevistelse, slippa bli nerdrogad, en ny blöja…

    Tack till alla äldre som lagt grunden till svensk välfärd som folk från hela världen skördar!

  5. valther skriver:

    Detta som du förmedlar från 50- 60-talet var så som det var i mitt hem men det kan jag tyvärr inte ge mina barnbarn.

  6. Göran Keijser skriver:

    Hej Rune
    Fint skrivet, Vi som växte upp under 50-60 talet kan ju minnas tillbaks på en fin och trygg uppväxt med trygga föräldrar och en framtidstro, emedans dagens barn och ungdomar förmodligen inte kommar att minnas sina barndomsår som något possitivt, hur känner man det som litet barn när man från tidiga barndomsår lämnas på dagis av sönderstressade föräldrar som måste jobba snudd på ihjäl sig för att ha råd med alla lyxprylar som man måste ha. Sen när äktenskapet havererar blir dessa stackars barn brickor i vårdnadstvister.
    En sådan bardom torde inte skapa goda förutsättningar för en trygg start i livet.
    Varför är det som är det enkla och livskraftiga så illa sett?
    Varför är lyxen att kunna äta egenproducerad och ren mat så illa sett?
    Varför är det fullt att ej vara satt i skuld, och bli betraktad som en idiot, som inte vet att det är smart att ha skulder?
    Det enkla svaret som jag kan se är att det gynnar inte de profithungriga.
    Lite av detta ser jag som skulden till det samhälle vi har i dag.
    I och med att SBF inte gäller längre, tror jag att det blir svårt att komma tillrätta med alla galenskaper.
    (SBF= Sunt Bond Förnuft)

  7. Eva Westin skriver:

    -Jag minns det som igår, det var likadant i min hembygd Helgum.
    Vi barn fick hjälpa till på slåtten, kratta och trampa hölass.
    Sedan kom farmor med kaffebrickan med saft till barnen och hembakat
    bröd, kakorna var så klart bakade på riktigt smör, annat dög inte.
    Många bybor var där och hjälpte till – farbröder och fastrar.
    Vi barn fick brunbrända ben och prickar på näsan och barns
    kreativitet fanns inget stopp på.
    Efter utfört jobb sprang vi till Tures badstrand för att ta ett dopp i Helgumssjön.
    Det här var mitt ljuva 60-tal!
    Tack Rune Lanestrand för att du påminde mig!

  8. Thomas skriver:

    Man måste dra en nedre gräns för beskattningstillåtelsen för etablissemanget (Grundavdraget). Allmogen måste sätta stopp för det offentliga slöseriet.
    Enligt vissa uppgifter används 45% av det svenska samhällets omsättning inom offentlig verksamhet.
    I ett land som GB är samma summa 12%.
    Snart går varje skattekrona till att driva runt offentliga sektorn.
    Inte var det så för femtio år sedan….

    • Jan Öhlund skriver:

      Du har helt rätt.
      En miljon arbetstillfällen har tillkommit sedan 1950 inom den offentliga sektorn medan endast hundratusen inom den privata. Tillsammans med förändringen inom den offentliga sektorn – lönsamhet sätts före trygg och säker service – blir nog det mest korrekta: det var bättre för.

      Dessutom, vinsterna inom det offentliga schabblas bort och försvinner. En verklighet som inte går att prata bort.

  9. Stig-Björn Ljunggren kan vara sarkastisk om han vill men faktum kvarstår, mycket var bättre förr! För att räkna upp en del som är sämre nu så kan börja med hur skolorna har utvecklats. Idag räknar man kallt med att en del elever ska inte kunna läsa o skriva efter nio år i skolan. Skolan är ständigt underbemannad och för stora klasser vilket gör att eleverna inte får den hjälp de behöver! Jag gick i skolan i slutet av femtiotalet o på sextiotalet och åtminstone på högstadiet fanns det särskilda klasser o personal för elever som behövde mer hjälp. Nya läroböcker fick vi i stort sett varje läsår också. Sen är det sjukvård o äldrevård kroniskt underbemannat! Den stackars pesonalen som förväntas göra två mans jobb minst! Vilket drabbar sjuka o gamla! På sextio o sjuttiotalet hann hemtjänsten både putsa fönster o handla o fika med de gamla. Idag hinner de knappt inom dörren förrän de måste iväg till nästa ställe!
    Sen är ravinerna mellan samhällsklasserna som breder ut sig allt mer! Storfräsarna tjänar allt mer o de som har det sämst får allt mindre! Barnfattigdomen har ökat markant de senaste åren!
    Utförsäkrade från försäkringskassan lever under existensminimum! För att inte tala om de som hamnar i den ”sopkonteiner” som kallas Fas3.
    Dessutom är hela samhällsklimatet hårt o omänskligt. det kan inte vara lätt att varken vara barn eller ung idag, med alla materiella måsten. Särskilt inte för dem som inte har så bemedlade föräldrar. Frågan är hur man ska kunna ändra på den tidsandan som är idag!
    De som är unga idag har inget annat att jämföra med än den tid som är nu!
    Det känns nästan lika besvärligt som att ”vända en finlandsfärja i en branddamm” som jag brukar säga!

  10. Ack ja, det var bättre förr. Hemma i Fylke.

    • Rune Lanestrand skriver:

      Att en mallig stropp som du Ljunggren skulle ha minsta förståelse för min enkla livserfarenhet hade jag inte heller väntat mig. Din kommentar är lika nonchalant och pösig som när lydmedia ringer upp dig för att få de politiskt korrekta svar de är ute efter.

    • Anders R. skriver:

      Tja, Fylke låter mer lockande än Mordor.

  11. emeli skriver:

    Instämmer livsvillkoren har förändrats och vi hetsas till att sätta oss i skuld och köpa och vara produkter. Har länkat itll min blogg. Nina

  12. Jan Öhlund skriver:

    Fin beskrivning av hur livsvillkoren har förändrats. Medkänsla och hänsyn har till stor del komit bort i tillväxt och vinstsamhället.

    Hur vänder vi utvecklingen?

  13. sven gustavson skriver:

    Fan trot, Rune Lanestrand. Den tidern är historia, snart är den skildrade andan glömd och nya människor och nya tankar har ingen förankring i den miljön.

    • Alana skriver:

      Jag är inte så säker som du. Glöm inte Peak Oil. När vi i Sverige inte kan få den mängd olja som är grundvalen till det nutida samhället då svänger samhället tillbaka till den tid som varit – självhushållning och häst och vagn. Mankraft istället för diselkraft.

      A C

      • Thomas skriver:

        Innan dess kommer folk att hugga varandra i strupen….
        När det är gjort så inser man att samarbete är enda vägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 305 andra följare

%d bloggare gillar detta: